Bild: Sebastian Dumitrescu
Intervju: Lissu Kirves
Adina Dumitrescu (61 år) är en rumänskfödd kompositör och forskare som har bott i Tammerfors sedan 2003. Hon har en doktorsexamen i musikvetenskap från Nationella musikuniversitetet i Bukarest och har arbetat som forskare vid Tammerfors universitet på institutionen för musikantropologi 2006–2007. Dumitrescu är medlem i Finlands Tonsättare rf och har komponerat över hundra verk. Hennes orgelverk I smiled to the bird on Jupiter nominerades till Teosto-priset 2022. Dumitrescus verk har framförts över hela världen vid prestigefyllda evenemang för samtida musik. Hon är konstnärlig ledare för och grundare av den rumänska internationella festivalen för klassisk och samtida musik Țintea Muzicală tillsammans med sin syster, kompositören Dana Cristina Probst. Hon har gett ut tre album, varav det senaste chamber music works for kantele 2015.
Hej Adina, kan du berätta om ditt arbete som kompositör?
”Jag är en samtida kompositör och söker ständigt nya sätt att upptäcka och närma mig komponerandet. Jag är en innovativ person – innovation inspirerar mig. Till en början studerade jag datavetenskap, som på den tiden var mycket aktuellt, men min syster uppmuntrade mig att studera komposition, som hon gjorde. Jag gick en kompositionskurs och blev väldigt uppmuntrad av mina framsteg, eftersom komposition kändes naturligt för mig redan från början. Senare kände jag ibland att jag inte visste hur jag skulle gå vidare och funderade på att studera något annat, men mina lärare övertygade mig om att fortsätta och förklarade att det här var en normal del av processen.
Jag är inte så ung längre, men jag känner mig fortfarande ung. När jag var yngre pratade jag inte så mycket, men jag kände att jag hade något att säga, och det har jag fortfarande, genom musiken. Jag komponerar för att jag gillar att förnya och skapa. Jag driver mig själv framåt och ger samtidigt något personligt till världen. När jag komponerar känns det som om jag lämnar världen, som om jag inte är delaktig, men jag är också lite rädd utan någon riktig anledning. När jag inte har kontakt med omvärlden känner jag mig också mer avslappnad, eftersom ingen ännu har kommenterat mitt arbete. När jag komponerar lever jag i min egen fantasi. Jag skriver till imaginära artister, till påhittade karaktärer, för att personifiera processen. Det är nästan som att föra en dialog. När allt kommer omkring skriver man inte för papper, utan för människor. Det handlar om att översätta sina idéer till musik. Det är viktigt att behålla sin röst, att kunna göra det år efter år, det är viktigt att man SJÄLV är kreatören. Det speglar vem vi är och vem vi var, vårt temperament, vår personlighet och vad vi ger till världen – vår synvinkel.
Det är viktigt att behålla sin röst, att kunna göra det år efter år, det är viktigt att man SJÄLV är kreatören.
En bred förståelse för konst gör mig till en bättre kompositör. Jag gillar att läsa mycket litteratur och poesi. Jag vill känna originalitet. Ibland kan jag tyvärr inte komponera, men att läsa en bra bok ger mig glädje. När jag behöver avsluta ett verk, som den här veckan, måste sinnesstämningen vara den rätta. Som Murakami säger, ibland måste man vara självisk för att kunna vara generös mot sig själv.
Jag har ett stort kontaktnät i Europa och har även erfarenheter från Kanada och USA. Min musik spelas och sänds. I Finland är musikerna mycket öppna för samtida konst, liksom publiken, vilket är fantastiskt. Jag arbetar med utmärkta musiker här i Finland och är mycket tacksam för det. Jag komponerar mycket för kantele, ett instrument jag lärde känna när jag flyttade hit.
Du sökte stipendium för kreativt arbete, ett 15 minuter långt konsertverk. Kan du berätta hur ditt arbete har gått?
”Jag sökte stipendium för en konsert för dragspel och blåsorkester. Jag har arbetat mycket med dragspelarna Terhi Sjöblom och Marija Kandič, och min dröm var att skriva en dubbelkonsert för dem.
Terhi kontaktade mig om ett projekt i Tyskland, en utomhuskonsert för dragspel med Marija Kandič och en amatörorkester, en polismusikkår. Orkestermusikerna är inte professionella, men det intresserade mig för att de var så djupt engagerade. De ger allt för att bemästra sina instrument, och deras engagemang är enormt, liksom deras entusiasm och vilja att bli bättre. Den här typen av grupper spelar inte ofta samtida verk, men nu ser de verkligen fram emot att få spela något som är skrivet för dem. Det känns så levande. Att spela utomhus är också en utmaning, till exempel beter sig stränginstrument väldigt annorlunda utomhus. Man har tiotals stränginstrument som måste spelas i ett högre register. Den här föreställningen kommer att äga rum nästa år. Jag gillar alltid att vara på plats vid en premiär och även före den för att ge musikerna en chans att prata med mig.”
Teostos kulturstiftelses logotyp är en helpaus och vi använder den för att illustrera den arbetsro som vi vill erbjuda kreativa musikskapare. Vad betyder det för dig?
”För mig betyder det faktiskt att jag på morgonen kan säga att det här är det viktigaste jag måste göra i dag. Det är min rätt, men också min plikt. Vi bidrar alla med något till samhället, och det här är min roll. Det här är viktigt.
Det finns en lista över yrken som man kan välja mellan när man flyttar till ett annat land. Här i Finland finns yrket kompositör. Det är inte en möjlighet som alla har, särskilt inte förr. När professionell kompositör inte är ett möjligt yrkesval säger det något om vad samhället tycker om att försörja sig på det här yrket, att samhället inte erkänner det – eller behöver det. Den värsta känslan är att arbeta för något som samhället inte erkänner som värdefullt. Det är smärtsamt.”
Vad är nästa steg? Vad är dina mål just nu i ditt arbete eller i din karriär?
”Jag älskar att komponera för orkestrar, även om jag inte har haft så många möjligheter ännu. Jag vet att jag borde ha fler orkesterverk innan jag presenterar mitt stycke för framförande, men det är hård konkurrens om att få komponera för etablerade orkestrar. Jag gillar att arbeta med ljud. En orkester är full av nya ljud, och det är fantastiskt.
Jag är övertygad om att världen är oändlig.
Jag är fascinerad av mikrotonal musik, det är något helt nytt för mig. Jag älskar den nya känslan jag får av det. Jag är övertygad om att världen är oändlig. Min stil är att söka efter nya ljud, nya typer av ensembler. Jag skulle vilja fördjupa mig i upptäckten av nya ljud. För några år sedan deltog jag i ett österrikisk-finskt projekt som undersökte hur traditionella instrument som kantele, guzheng, sitar och liru används i samtida musik. Det var en härlig upplevelse att sätta ihop alla dessa traditionella instrument för att skapa samtida musik, eftersom det skapar annorlunda ljud.”
Vad tycker du är särskilt intressant, utmanande, spännande eller lärorikt i ditt arbete just nu och i den närmaste framtiden?
”Mikrotonal musik kan uppfattas som utmanande, mycket mer än intressant, lärorikt. Jag känner att jag ännu inte har greppat det, jag håller fortfarande på att upptäcka det. Vi har mer än tolv toner, vi har ljud mellan dem. Låt oss hitta dem!
Med globaliseringen har vi förlorat mycket. Språk går till exempel förlorade när ett land invaderas och inkräktarna tvingar på folket ett annat språk. Det gamla språket dör så småningom och med det försvinner också ett sätt att tänka. Samma sak händer med traditionell musik. Dess grunder måste läras ut på nytt, och kommas ihåg. Det är viktigt att känna till sin historia. Vi är inte de enda människor som har varit här. Det är därför jag vill utforska andra tider än nutiden. Samtida musik är inte något som lever bakom en vägg – jag gillar att gräva efter andra ljud. ’Var försiktig så att du inte skriver Mozart’, sa min lärare en gång till mig, vilket betyder att om man inte kan sin historia, kan man råka skriva något som redan är gjort.
Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att vi alla har en unik synvinkel. Det gör vår konst intressant.”
Lyssna på Adinas verk här!